Sommarkväll.

Jag spenderade måndagen i Stockholm och skulle vara produktiv. Jag skullle till Socialhögskolan och lämna in kursplaner och studieintyg och grejer, men det var inte en käft där, så det sket sig.

Istället fikade jag med världens finaste Anna, som jag bodde i Kina tillsammans med. Även fast vi ses och pratar oerhört sällan så är det så hemskt skönt att träffa henne och prata med henne. Det är så hemskt skönt att hon känner mig så väl som hon gör ändå.

Jag lunchade med mamma och pappa, och vi pratade om allt möjligt, om min behandling och min medicinering, om flytten till Stockholm, om Björn. Men det var en konversation och inte en tävling, som det tenderar att bli.

Sen åkte jag och träffade Björn <3. Vi promenerade från Hötorget till Skanstull i den vackra Stockholmskvällen och pratade om framtiden. Om en vecka ska vi titta på lägenheter i Stockholm, och sen kommer vi att dela våra liv, på riktigt. Jag är så löjligt förbannat kär…

Jag tror att jag har någon mental inställning att Stockholm betyder lycka. Så fort jag kommer till Stockholm, så kommer allt lösa sig. Ända sen jag flyttade till Kina när jag var 14 så har jag haft inställningen att Stockholm är min fristad, mitt hem, mitt hjärta. Jag är så jävla rädd att jag kommer flytta dit, och inse att det kanske inte är så. Jag behöver en illusion om att det finns en lösning, att jag bara behöver flytta dit, så vaporiseras alla problem.

Snälla Stockholm, ta väl hand om mig.