Wake me up when september ends.

Idag har det varit jag och min kissekatt här hemma. Det finns inte mycket bättre än en liten spinnande pälsboll i famnen.

Jag vaknade av att dom ringde från psykmottagningen i Örebro idag, där det, efter flera veckor och flera samtal, kommit fram att dom inte hade skickat en remiss för att jag inte hade sagt vart den skulle (jag hade bara sagt att jag inte visste vart den borde skickas, och föreslog karolinska). Då skulle jag tydligen ta kontakt med den specifika mottagningen och kolla upp adress och allt så att dom skulle kunna skicka den. Jag, som patient, skulle kolla upp var dom, som får betalt för att ge mig vård, skulle skicka min remiss. Låter det verkligen rimligt?

När jag sen sa att jag hade fått hjälp här i Stockholm (från Studenthälsan, God bless them) så försäkrade hon om att om det var minsta lilla dom kunde göra från Örebro var det baaaara att ringa. Jotack, jag har märkt det. Vill man ha hjälp därifrån går det ju verkligen undan *host*.

Jag har mått åt helvete idag, men jag har så härliga vänner. En kär vän har erbjudit sig att ringa och skrika på mottagningar tills dom ger mig en tid, eller åka och sitta med mig i deras väntrum, från 8 varje morgon tills dom stänger, tills dom ger upp och tar emot mig. Snacka om att ställa upp

Och min kära pojkvän slutade tidigare för att komma hem och ta hand om mig, eftersom han hörde hur uselt jag mådde. Nu ska vi bestämma om vi ska åka in till akutpsyk, eller om jag bara ska fortsätta försöka härda ut och hoppas på det bästa. Jag vill inte äta benzo så mycket mer, eftersom jag redan känner hur beroende jag börjar bli, men jag klarar mig inte riktigt utan heller.

Men i värsta fall finns dom ju ändå där, det är ju en trygghet. En liten vit trygghet i pillerformat.

September-ig

Jag har jagat psykiatriker. Åt alla håll och kanter, i hela Stockholm och i Örebro, men alla hänvisar bara vidare, och varnar om väntetider. Är det verkligen vettigt att jag ska börja om från vårdcentralen, för tredje gången, på 2 år? När jag redan har medicinering och diagnos, bara för att folk inte orkar få tummen ur arslet?

Efter kontakt med närmare 10 psykiatriska mottagningar har jag äntligen fått tid på studenthälsan imorgon, som ska få remittera mig vidare. Kul att veta att någon bryr sig mer än att låta det vänta tills jag hamnat på akutpsyk.

In other news så har jag mest bott i soffan, klappat katten och skrivit på hemtentan. Och sagt upp mig från ett av två jobb, för en gångs skull ska jag försöka hålla mig till normala mängder jobb och studier.

Däremot så har jag ingen ork att träna, röra mig värst mycket alls, plugga eller något annat som jag borde orka, vill orka. Hoppla för i helvete, jag vill må bra igen.

Lyckligtvis har jag turen att ha världens finaste sambo. Han låter mig gråta och snora, han håller om mig när jag har ångest upp över öronen, han älskar mig ovillkorligt och säger att jag är vacker, även när jag har mina värsta fuldagar. Hur har jag haft en sådan tur?

Get me out of my mind

Idag orkar jag inte riktigt med verkligheten längre, så idag kände jag för att skriva lite. Jag har en känsla av att det kommer vara det den här bloggen bygger på, att jag låter den vara så länge allt rullar på, men när det skiter sig skriver jag av mig här, och sammanfattningsvis kommer jag framstå som världens emo. Men men!

Jag får alltid världens ångest när sommaren tar slut, och ett halvår av mörker och kyla väntar. Speciellt på kvällen.

Lyckligtvis har jag världens bästa, finaste, vackraste pojkvän som kramar mig och klappar på mig när allt känns som tyngst, påminner mig om att jag är bäst och vackrast. Det rekommenderas!

Det drygaste är ju att psyk i Örebro, där jag gick tidigare, inte verkar lyfta ett finger för att göra något. Jag har ringt flera gånger, och till och med varit där och skrivit ett brev till min psykolog om att jag vill ha en remiss (som han redan har erbjudit) och mina journaler hemskickade, men, över en månad senare, inte ett skit. Kul! Så på måndag ska jag ringa studenthälsan och härja, dom får fan ta tag i mig istället då.

Jag har någon drömtanke om att ifall jag bara byter psykmottagning så kommer jag träffa något geni som kan göra något med mig eller skriva ut något åt mig som bara kommer lösa allt, som kommer bota alla diagnoser. Men det blir ju oftast tvärtom.

Men men, efter regnet kommer solsken. Eller, efter depression kommer hypomani. Eller hur?

Fredag

Igår kom det tillbaka, paniken. Panikångesten som fick mig att panikgråta, att skaka, att knappt kunna andas. Och imorse satt känslan kvar, känslan av håglöshet och tomhet. Liksom himlen tyngdes av gråa moln migrerade det gråa in i mig, in i mitt hjärta, in i min själ. Det kändes som om hela himlen lagt sig på min bröstkorg.

Långhelg

Jag tröttnade på mitt hår, igen, så nu har jag lugg också! Jag är mycket nöjd, så länge den ligger där den ska, men eftersom jag har lockigt hår så står den åt alla håll om jag inte slåss med den ett tag först.

I fredags flydde jag och Björn från magsjuka i lägenheten ner till Kumla. Vi bunkrade upp för en helkväll med middag, ölande och whiskey. Fina grejer! Här är vi på väg hem, fullastade som packåsnor. Kvällen blev världens berg-och-dalbana, orka drama. Men men, det löste sig fint till slut, och slutet på kvällen blev rätt bra.

I söndags flyttade jag ut alla mina saker, vilket jag upptäckte inte var värst mycket. Alls… Tre vändor upp och ner för trapporna, och en halv lastbil, så var det klart. Jag och Björn låg på madrassen i bak och softade hela vägen upp till Stockholm

Nu är jag i Stenhamra, hemma med familjen. Jag har fått köra Björn till tunnelbanan två dagar i rad, vilket jag är grymt tacksam för. Att få träna på att köra bil alltså, inte att gå upp runt 5 på morgonen… Det är ganska skönt att vara hemma, trots att det känns som att man får gå lite på äggskal. Idag fick jag avskriva mig framtida tatueringar och piercingar för en viss framtid för att få hjälp med lägenheten på Kungsholmen. Jag är kluven, men jag har ju hunnit samla på mig ett gäng, en stund ska jag väl kunna hålla mig… Kanske?

Igår träffade jag Jennie, vi lagade mat och drack sangria, och jag fick två kassar med kläder! Win! Hon är så härlig, vi tänker så lika, och det är så lätt att umgås med henne trots att vi ses så väldigt sällan. Det är sånt folk som gör det extra härligt att flytta tillbaka till Stockholm

Idag är jag hur låg som helst, har glömt att ta medicinerna igår, men orkar inte bry mig. Ska väl kräla mig upp för trappan sen och få lite liv i mig… Fast jag har satt igång mitt WoW-konto igen, så det blir nog spelande av till älsklingen slutar

Bättre bild på tatueringen :)

Stockholm

I helgen var jag och Björn och kikade på en lägenhet, på Kungsholmen, och jag blev tokkär. Mellan Fridhemsplan och Norrmälarstrand, stor och luftig och…alldeles…alldeles…underbar.

Efter lunch på Mariatorget med mamma och pappa spenderade vi resten av dagen fönstershoppandes, och drömde oss bort om hur vi skulle inreda den vackra lägenheten. Vi ska måla om alltihop och göra om i köket, och har planerat allt in i minsta detalj,  trots att det inte är säkert att vi får den. Jag kan inte hålla mig, jag vill bo där, med honom, NU!

Vädret var underbart , vi vandrade runt hela dagen och jag var lycklig.

Nu är jag mitt i packandet, grejerna skeppas upp i helgen, och jag flyttar upp i mitten på augusti.

(Och så körde jag upp till Stockholm från Örebro med släp! Whoop!)

Backbeat, the word is on the street that the fire in your heart is out.

Jag orkar inte mer.

Jag vill bara boa in mig i mitt täcke med min kissekatt och gråta bort dagarna.

En sommarkväll till.

Jag har varit ensam i ett par timmar. Kanske 3. Och så fort jag slappnar av, så fort jag inte stressar och håller mig upptagen upp över öronen, så griper ångesten tag i mig och kramar om mina lungor så att jag knappt kan andas.

Det är ju patetiskt, att inte kunna vara ensam i mer än ett par timmar. Jag är 21 år gammal. Jag har ett jobb jag har haft i över ett år. Jag har flyttat hemifrån. Jag utbildar mig till fucking socionom, hur ska jag kunna klara det när jag inte klarar av att vara ensam ett par timmar efter jobbet?

Det enda jag kan göra är att kväva ångesten med benzo, men vilken sorts lösning är det? Droga bort allt, känn inget mer. En lösning som håller huvudet över ytan, fast benen fortfarande är insnärjda i tången på botten. För eller senare orkar man inte simma längre.

Imorgon ska jag till psyk igen, men jag  vet inte vad jag ska säga, jag vet inte vad jag vill.

Ge mig en mirakellösning.

Ge mig något som inte får mig att känna behövet att alltid förändra något, flytta, byta jobb, lära mig något annat, bara för att det ger en chans till förbättring. Ge mig något som får mig att känna ro, utan att droga bort den jag verkligen är. Låt mig känna, låt mig leva mitt liv. Ge mig något som inte resulterar i att alla jag älskar får nog av mig.

Rädda mig.

Sommarkväll.

Jag spenderade måndagen i Stockholm och skulle vara produktiv. Jag skullle till Socialhögskolan och lämna in kursplaner och studieintyg och grejer, men det var inte en käft där, så det sket sig.

Istället fikade jag med världens finaste Anna, som jag bodde i Kina tillsammans med. Även fast vi ses och pratar oerhört sällan så är det så hemskt skönt att träffa henne och prata med henne. Det är så hemskt skönt att hon känner mig så väl som hon gör ändå.

Jag lunchade med mamma och pappa, och vi pratade om allt möjligt, om min behandling och min medicinering, om flytten till Stockholm, om Björn. Men det var en konversation och inte en tävling, som det tenderar att bli.

Sen åkte jag och träffade Björn <3. Vi promenerade från Hötorget till Skanstull i den vackra Stockholmskvällen och pratade om framtiden. Om en vecka ska vi titta på lägenheter i Stockholm, och sen kommer vi att dela våra liv, på riktigt. Jag är så löjligt förbannat kär…

Jag tror att jag har någon mental inställning att Stockholm betyder lycka. Så fort jag kommer till Stockholm, så kommer allt lösa sig. Ända sen jag flyttade till Kina när jag var 14 så har jag haft inställningen att Stockholm är min fristad, mitt hem, mitt hjärta. Jag är så jävla rädd att jag kommer flytta dit, och inse att det kanske inte är så. Jag behöver en illusion om att det finns en lösning, att jag bara behöver flytta dit, så vaporiseras alla problem.

Snälla Stockholm, ta väl hand om mig.