2009

Beijing always makes me think about my life, about my accomplishments about my past. I’ve been raised being told that I’m going to accomplish something big, that I have all the potential. And every time i come to Beijing it makes me question; what am i doing with that potential?

On the one hand I can’t handle any more than what I’m already doing, which at the moment is 200% studies and 3 part-time jobs. It’s not fair to my soon-to-be fiancee to take on any more either. But at the same time, there is so much more i want to do. I want to paint, write, learn to play the cello, learn to dance, explore, experience, invent. But there are bills to pay and chores to be done.

Even if I would do everything, would it ever be enough? Will I ever be enough?

Iallafall. Början av 2009 känns som en evighet sen. Jag började året som rödhårig, deprimerad 20-åring i Kumla, student på Örebro universitet och anställd på Tradera.

I januari flyttade jag från Kumla till Örebro, och blev med min första katt, Snix, ett litet monster från Örebro katthem. Ett stormigt förhållande tog slut, och jag festade lite för mycket och sov lite för lite.

I februari började Björn komma och leka med mig och Linda över helgerna. Det blev mycket whiskey, chokladbollar och öl, och en bitter-singel alla hjärtans dag där vi var Maggan, Åke och Stina. Jag började träna boxning och dansa lindyhop, rakade ena sidan av huvudet, piercade en medusa och började vänja mig av mina dåvarande antidepp.

Mars började med nya mediciner, och fortsatte med kärlek. Björn och jag kysstes en kväll på krogen och blev strax därefter officiellt tillsammans. Pendlandet mellan Örebro och Stockholm var galet, upp och ner flera gånger i veckan. Vi gick på spontana evenemang hela tiden, mycket musik, mycket öl och mycket pirr i magen.

I april ärade både Onon och Rachel oss med besök, vilket firades med festande i Stockholm och Nora. Jag provade mina första stämningsstabiliserande, men det var dödsdömt från första veckan. Jag piercade microdermals under nyckelbenen och kände mig mycket tjusig.

I maj blev jag stolt 21-åring, såg Andrew Bird på Strand, var på min första cruising och pluggade kemi på distans. Planen var att jag skulle söka in till KI och bli läkare. Jag började jobba på American Express och jonglerade 2 jobb, 2 heltidsstudier med ett någorlunda långdistansförhållande.  Och så piercade jag en traguspiercing.

Juni bestod till stor del av slut på studier, vilket inte var lite eftersom jag hade skjutit upp det mesta på grund av min nykärhet. Yangyang och hennes karl Aboud kom och hälsade på oss i Örebro. Mot slutet av månaden åkte jag och Björn till Kina, fick min mobil stulen och turistade i värmen.

Juli började i Kina, men redan den 5:e var vi tillbaka i Sverige och sommarjobbandet började. Jag tatuerade mig den 9:e, kom in på Socialhögskolan i Stockholm, fick frikort, diagnosen bipolär och jobbade.

Augusti var Örebros sista månad. Jag lyckades flytta 4 gånger innan månadens slut och hann bo i Varberga, Kumla, centrala Örebro, Bandhagen och Stenhamra. Jag började på den nya skolan, kämpade med att få remiss från psyk i Örebro till psyk i Stockholm och började ta upp kontakter med gamla vänner.

I september sökte jag jobb så det sprutade om det, och hann både börja och sluta på ett av dem. Jag mådde skit igenom i princip hela månaden, fick ingen remiss, men fick, den absolut sista dagen i månaden, tid hos psyk. Jag och Björn bodde i Stenhamra, långt bort från allt. September sög.

I oktober jobbade och pluggade jag massor, utan ork till annat. Det blev en tripp till akutpsyk, och sen fick jag låna en hund av Björns mamma, som hjälpte till att få mig på fötter igen. Jag började gå på mindfullness kurser, som inte gav så mycket, men var rätt mysiga, och fick diagnosen borderline. Månaden avslutades med en Mustasch-spelning i Örebro.

November blev en förändringarnas månad. Jag bytte klass, som visade sig vara helt okay den också, och flyttade (ÄNTLIGEN) in till Fridhemsplan. Mamma var och hälsade på från Kina, och jag, Carolina och Cissi började skissa på en företagsidé. Vi renoverade lägenheten och Josse bjöd mig på en Mew-konsert. Innan månadens slut hade vår affärsidé dragit igång på riktigt och vi fick ekonomisk reward för det. Carolina blev våran tredje-nästan-sambo.

I december plockade jag på mig ett till extrajobb, bodde hos Björns föräldrar en helg och fick hem andra kissekatten Toulouse. Det jobbades, pluggades, och åktes till Kina. Nu är vi här, har firat jul här och ska förlova oss om 3 dagar. Jag har inte riktigt fattat hur stort det är än, men det känns så galet rätt, och helt ärligt längtar jag massor efter att få ha den där fina ringen på mig!

2010 ska bli ännu mer produktivt, jag ska försöka sluta sova bort morgonarna, börja träna, börja måla och skriva igen, och så ska jag försöka få till mig en ordentlig utredning. Jag ska börja plugga fysiologi på KI också. Och bo. Med min fästman. Whoop!

Årsslutsfilosoferande

Måndag morgon, gick upp klockan 7 idag när käraste Björn väckte mig innan han drog iväg till jobbet. Sitter och lyssnar på Glenn Hansard och pluggar feminism inför seminariet på fredag, medan katterna springer omkring och busar. Det är snö på taken utanför, och jag har världens lugn inom mig. Om en vecka åker vi till Kina, och om 2,5 veckor förlovar vi oss. (Vi skulle egentligen inte berätta något innan det var klart, men jag har inte kunnat hålla mig, så nu vet alla ändå…)

Det blivande företaget går högt över förväntan, och förhoppningsvis har vi snart 3 olika projekt att hålla i. Möte med en organisation ikväll och en annan på onsdag. Det känns helt otroligt, men så jävla rätt, så jävla bra. Så jävla bra att göra något konstruktivt att mina sjukdomar, att förbättra förutsättningarna för de som går igenom vad jag redan har tagit mig ur. Att sluta klaga på vården och faktiskt göra något åt skiten.

Jag har börjat baka igen, bröd och muffins i mängder. Köket vi har är patetiskt litet, men det är bara en vanesak, nu kan jag laga vad som helst (med vissa förbehåll kanske…) i pluttköket också.

Blir man alltid så filosofisk vid slutet av ett år? 2009 har varit omvälvande, livsförändrande och underbart, med många förjävliga perioder också. En jävla massa flyttande och en jävla massa lämnande. Två av de personer som jag vid förra året vid den här tiden skulle vara mig närmast livet ut finns inte i mitt liv längre alls. Men nu ska jag slå mig till ro, det har jag bestämt. Det här ska bli mitt hem, och jag ska stanna kvar här så länge jag bara kan. Jag och Björn, vi ska bygga ett hem här tillsammans. Tillsammans. Vi och kattjävlarna. Katter är för övrigt bland det bästa som finns; varför har inte alla katter? Varför skrivs inte katter ut till deprimerade? Vad är mysigare än en varm, spinnande boll bredvid en när man vaknar på morgonen?

Jag har tänkt mycket på Kina också. Nu i vinter kanske blir sista gången jag åker dit. Eller åtminstone sista gången på väldigt länge. Beijing har en väldigt speciell plats i mitt hjärta, jag älskar det till tusen, men skulle nog inte vilja bo där igen. Men samtidigt är det mitt hem, lite iallafall. Men det kanske jag måste släppa för att verkligen kunna vara hemma här…

I vilket fall, tillbaka till radikalfeminism och liberalfeminism, särartstänkande och likhetstänkande! Sociologi rules!

Så jävla rätt!

Nu rullar allting på, och allting känns så jävla rätt.

Vi har äntligen fått vår lägenhet på Kungsholmen, en underbar 2:a på 43 kvadrat. Vi håller på att renovera ena rummet, så för närvarande är det väldigt compact living, men det har inte varit några problem.

Skolan rullar på, och jag har betat av 3 kurser; 3 kvar den här terminen. Jag har träffat massor med nya, härliga människor och har en helt okay studiedisciplin. Just nu läser jag socialpsykologi, vilket inkluderar ett socialpsykologiskt experiment där vi kort sagt störde folk för att se om dom, i sin svenska passiv-aggressivitet, skulle våga faktiskt säga ifrån. Dom flesta glodde bara ilskt, men gamla tanter armbågades hejvilt.

Jobbet går också bra, och vi håller på att dra igång verksamheter för psykiskt sjuka och deras anhöriga i samarbete med RIKS Attention, vilket känns så jävla meningsfullt. Är någon intresserad rekommenderar jag att man tar sig till Tjejmässan på Haninge kulturhus nu på lördag. Vi, och massa TV-kanaler, kommer vara där. Pirrigt värre… Vi kommer hålla föreläsningar också. Att skriva har jag aldrig haft problem med, men att skriva något som inte låter dumt att säga högt; att bygga 40 minuters föreläsning på, är betydligt svårare. Sedan är dokumentärfilm och bok på gång också!

Imorgon ska jag iväg och klippa mig, på Sivletto. Förväntningarna är höga! Jag tänkte växa ut mina båda sidecuts, så jag behöver en frisyr som inte är en hockeyfrilla… Men jag återkommer med bilder, om jag orkar.

Sedan ska jag eventuellt börja promenera en hund också, ute vid Gullmarsplan, vilket jag ser fram emot som fan.

Hundar är ju verkligen världens bästa terapi; sällskap som är glada och se en, då har jag ingenting emot att promenera i timmar, oavsett vädret.

Sedan ska vi åka till Kina i vinter, jag och Björn. Kommer bli skönt att kunna släppa allt och bara skämma bort sig i två veckor. 3 kronors öl, 50 kronors massage och bara massa tid för mig och min älskade. Mmmm..^^

Wake me up when september ends.

Idag har det varit jag och min kissekatt här hemma. Det finns inte mycket bättre än en liten spinnande pälsboll i famnen.

Jag vaknade av att dom ringde från psykmottagningen i Örebro idag, där det, efter flera veckor och flera samtal, kommit fram att dom inte hade skickat en remiss för att jag inte hade sagt vart den skulle (jag hade bara sagt att jag inte visste vart den borde skickas, och föreslog karolinska). Då skulle jag tydligen ta kontakt med den specifika mottagningen och kolla upp adress och allt så att dom skulle kunna skicka den. Jag, som patient, skulle kolla upp var dom, som får betalt för att ge mig vård, skulle skicka min remiss. Låter det verkligen rimligt?

När jag sen sa att jag hade fått hjälp här i Stockholm (från Studenthälsan, God bless them) så försäkrade hon om att om det var minsta lilla dom kunde göra från Örebro var det baaaara att ringa. Jotack, jag har märkt det. Vill man ha hjälp därifrån går det ju verkligen undan *host*.

Jag har mått åt helvete idag, men jag har så härliga vänner. En kär vän har erbjudit sig att ringa och skrika på mottagningar tills dom ger mig en tid, eller åka och sitta med mig i deras väntrum, från 8 varje morgon tills dom stänger, tills dom ger upp och tar emot mig. Snacka om att ställa upp

Och min kära pojkvän slutade tidigare för att komma hem och ta hand om mig, eftersom han hörde hur uselt jag mådde. Nu ska vi bestämma om vi ska åka in till akutpsyk, eller om jag bara ska fortsätta försöka härda ut och hoppas på det bästa. Jag vill inte äta benzo så mycket mer, eftersom jag redan känner hur beroende jag börjar bli, men jag klarar mig inte riktigt utan heller.

Men i värsta fall finns dom ju ändå där, det är ju en trygghet. En liten vit trygghet i pillerformat.

September-ig

Jag har jagat psykiatriker. Åt alla håll och kanter, i hela Stockholm och i Örebro, men alla hänvisar bara vidare, och varnar om väntetider. Är det verkligen vettigt att jag ska börja om från vårdcentralen, för tredje gången, på 2 år? När jag redan har medicinering och diagnos, bara för att folk inte orkar få tummen ur arslet?

Efter kontakt med närmare 10 psykiatriska mottagningar har jag äntligen fått tid på studenthälsan imorgon, som ska få remittera mig vidare. Kul att veta att någon bryr sig mer än att låta det vänta tills jag hamnat på akutpsyk.

In other news så har jag mest bott i soffan, klappat katten och skrivit på hemtentan. Och sagt upp mig från ett av två jobb, för en gångs skull ska jag försöka hålla mig till normala mängder jobb och studier.

Däremot så har jag ingen ork att träna, röra mig värst mycket alls, plugga eller något annat som jag borde orka, vill orka. Hoppla för i helvete, jag vill må bra igen.

Lyckligtvis har jag turen att ha världens finaste sambo. Han låter mig gråta och snora, han håller om mig när jag har ångest upp över öronen, han älskar mig ovillkorligt och säger att jag är vacker, även när jag har mina värsta fuldagar. Hur har jag haft en sådan tur?

Get me out of my mind

Idag orkar jag inte riktigt med verkligheten längre, så idag kände jag för att skriva lite. Jag har en känsla av att det kommer vara det den här bloggen bygger på, att jag låter den vara så länge allt rullar på, men när det skiter sig skriver jag av mig här, och sammanfattningsvis kommer jag framstå som världens emo. Men men!

Jag får alltid världens ångest när sommaren tar slut, och ett halvår av mörker och kyla väntar. Speciellt på kvällen.

Lyckligtvis har jag världens bästa, finaste, vackraste pojkvän som kramar mig och klappar på mig när allt känns som tyngst, påminner mig om att jag är bäst och vackrast. Det rekommenderas!

Det drygaste är ju att psyk i Örebro, där jag gick tidigare, inte verkar lyfta ett finger för att göra något. Jag har ringt flera gånger, och till och med varit där och skrivit ett brev till min psykolog om att jag vill ha en remiss (som han redan har erbjudit) och mina journaler hemskickade, men, över en månad senare, inte ett skit. Kul! Så på måndag ska jag ringa studenthälsan och härja, dom får fan ta tag i mig istället då.

Jag har någon drömtanke om att ifall jag bara byter psykmottagning så kommer jag träffa något geni som kan göra något med mig eller skriva ut något åt mig som bara kommer lösa allt, som kommer bota alla diagnoser. Men det blir ju oftast tvärtom.

Men men, efter regnet kommer solsken. Eller, efter depression kommer hypomani. Eller hur?

Fredag

Igår kom det tillbaka, paniken. Panikångesten som fick mig att panikgråta, att skaka, att knappt kunna andas. Och imorse satt känslan kvar, känslan av håglöshet och tomhet. Liksom himlen tyngdes av gråa moln migrerade det gråa in i mig, in i mitt hjärta, in i min själ. Det kändes som om hela himlen lagt sig på min bröstkorg.

Långhelg

Jag tröttnade på mitt hår, igen, så nu har jag lugg också! Jag är mycket nöjd, så länge den ligger där den ska, men eftersom jag har lockigt hår så står den åt alla håll om jag inte slåss med den ett tag först.

I fredags flydde jag och Björn från magsjuka i lägenheten ner till Kumla. Vi bunkrade upp för en helkväll med middag, ölande och whiskey. Fina grejer! Här är vi på väg hem, fullastade som packåsnor. Kvällen blev världens berg-och-dalbana, orka drama. Men men, det löste sig fint till slut, och slutet på kvällen blev rätt bra.

I söndags flyttade jag ut alla mina saker, vilket jag upptäckte inte var värst mycket. Alls… Tre vändor upp och ner för trapporna, och en halv lastbil, så var det klart. Jag och Björn låg på madrassen i bak och softade hela vägen upp till Stockholm

Nu är jag i Stenhamra, hemma med familjen. Jag har fått köra Björn till tunnelbanan två dagar i rad, vilket jag är grymt tacksam för. Att få träna på att köra bil alltså, inte att gå upp runt 5 på morgonen… Det är ganska skönt att vara hemma, trots att det känns som att man får gå lite på äggskal. Idag fick jag avskriva mig framtida tatueringar och piercingar för en viss framtid för att få hjälp med lägenheten på Kungsholmen. Jag är kluven, men jag har ju hunnit samla på mig ett gäng, en stund ska jag väl kunna hålla mig… Kanske?

Igår träffade jag Jennie, vi lagade mat och drack sangria, och jag fick två kassar med kläder! Win! Hon är så härlig, vi tänker så lika, och det är så lätt att umgås med henne trots att vi ses så väldigt sällan. Det är sånt folk som gör det extra härligt att flytta tillbaka till Stockholm

Idag är jag hur låg som helst, har glömt att ta medicinerna igår, men orkar inte bry mig. Ska väl kräla mig upp för trappan sen och få lite liv i mig… Fast jag har satt igång mitt WoW-konto igen, så det blir nog spelande av till älsklingen slutar

Bättre bild på tatueringen :)

Stockholm

I helgen var jag och Björn och kikade på en lägenhet, på Kungsholmen, och jag blev tokkär. Mellan Fridhemsplan och Norrmälarstrand, stor och luftig och…alldeles…alldeles…underbar.

Efter lunch på Mariatorget med mamma och pappa spenderade vi resten av dagen fönstershoppandes, och drömde oss bort om hur vi skulle inreda den vackra lägenheten. Vi ska måla om alltihop och göra om i köket, och har planerat allt in i minsta detalj,  trots att det inte är säkert att vi får den. Jag kan inte hålla mig, jag vill bo där, med honom, NU!

Vädret var underbart , vi vandrade runt hela dagen och jag var lycklig.

Nu är jag mitt i packandet, grejerna skeppas upp i helgen, och jag flyttar upp i mitten på augusti.

(Och så körde jag upp till Stockholm från Örebro med släp! Whoop!)